En helt vanlig påmönstringsresa...

Vilken underbar dag.

Den här påmönstringsresan verkar bli lika lång som den förra. Resan från Kalmar via Arlanda och Frankfurt till Luanda gick smärtfritt om än 10 minuter försenad. Men sen började kaoset igen...

 Det tog mer än en timme att ta sig igenom tull och imigrationsmyndigheten. Över 200 resenärer står i kön som rör sig i snigeltakt. Av de 12 kontrollanterna från imigrationsmyndigheten så var tre på plats medan de nio andra sitter och dricker kaffe precis bredvid. Temperaturen i vänthallen är 28 grader och svetten rinner av mig. Men så är det i Angola...

När det blir min tur så ögnar kontrollanten igenom mitt pass och knappar lite i datorn innan han släpper förbi mig till nästa kontroll som gäller min gulafebern vaccinering. Det tar ytterligare en stund innan jag kan plocka upp mitt bagage och bli stoppad av tullen. De är väldigt nyfikna på min väska med saker som kontoret skickat med till båten. Mycket konstiga frågor, på portugisiska mestadels, och jag försöker svara på engelska men det är uppenbart att de inte fattar vad jag säger så jag återgår till svenska istället. Efter en stunds rotande ger de upp och vinkar förbi mig. Det hela har tagit mig mer än en timme och nu ska jag försöka hitta bolagets agent här nere.

När jag väl hittar agenten så är det första han säger att jag skulle kommit redan igår. Jag förklarar att det ska jag inte alls ha gjort och att det ska vara en helikopter bokad åt mig idag. Han fixar en transport åt mig till helikopterterminalen där nästa agent möter mig och förklarar att  incheckningen stängde för en halvtimme sedan. Jag får sitta i vänthallen en timme medan han tar reda på om det går fler helikoptrar till den riggen jag ska landa på idag.

Givetvis gör det inte det, utan det blir ännu en timmes väntande innan jag blir körd till ett hotell i väntan på en ny helikopter. Bilresan går genom leriga gator med en svag antydan till asfalt och kantade av plåtskjul. I På flera ställen längs vägen ser jag beväpnade soldater. Väl framme vid hotellet är ett vagt ”imorgon” det enda beskedet jag får när jag frågar när de ska hämta mig. På hotellet, tar jag en dusch, kollar mailen och somnar. Luanda är inte en stad som jag är sugen på att gå ut i kvällstid... 

Jag väcks kl 6 av att det bankar på dörren. Utcheckningsdags förklaras det på dålig engelska. Utanför receptionen väntar min transport till flygplatsen. Det är redan 25 grader varmt och minibussen hoppar och skakar längs samma gropiga gator som igår.

 

Väl framme vid incheckningsdisken så finns givetvis inte mitt namn med på passagerarlisten till den riggen jag var bokad till igår. Det finns inte med på någon lista alls tydligen. Agenten ringer sin chef, som ringer sin chef, som ringer någon annan, som de bakom disken får prata med och som till sist får förklara för mig att de ordnat en plats åt mig på helikoptern till en annan rigg. Varför får jag ingen förklaring på utan bara order om att skynda mig till helikoptern för att det är dags att gå ombord. Jag har inget annat val än att ta helikoptern.

Flygresan tar bara 45 minuter. Det går bra och väl framme på riggen så försöker de ordna en speedbåt som ska ta mig till Puman. Jag landade här vid 10 och kl 22, efter 12 timmars väntande på en soffa i Tvrummet får jag besked om att min speedbåt äntligen är här. 

Jag hinner gå ombord och spänna fast mig när besked kommer över radion att det är inställt och jag får vackert klättra tillbaka ombord på riggen utan någon närmare förklaring. Nu får jag iaf en hytt att spendera natten i och fortsätta att vänta på en ny speedbåt. 

Min skjuts dyker upp kl 8 på morgonen men det blir bara en del av vägen. Den tar mig bara till ett borrfartyg där jag får invänta ytterligare en annan speedbåt. Svetten rinner av mig men väntan här blir inte längre än en halvtimme. Klockan hinner bli 11 innan jag äntligen stiger ombord på min efterlängtade Puma. Det kännes underbart att vara hemma igen.

Det enda som är bra med Aprika är fan vädret...

Välkommen till vår värld, Åsa Linderborg!

Vilken underbar dag.

Det var ett tag sedan jag skrev något nu. Det verkar alltid komma något mellan mig och datorn när jag hittar något att skriva om. Men nu sitter jag här. Kaffekoppen är full, Kathleen Largey på stereon och snön vräker ner utanför...

Jag läser Åsa Linderborgs snyftartikel om hur hon utsatts för hot efter sina artiklar... Mail, sms och telefonsamtal mitt i nätterna. Hot mot henne själv och hennes familj. Hur hon fått sätta in larm, nya säkerhetsfönster och hur säkerhetschefen på hennes arbete uppmanar henne att inte bo hemma på ett tag. Sånt är hemskt och det önskar jag inte någon. Men jag har bara en sak att säga. Välkommen till vår värld Åsa. Välkommen till den verklighet som många nationalister idag tvingas leva i.

Det är en verklighet som skapats av artiklar som dina och dina vänners, de gamla AFAaktivisterna som nu kallar sig researchgruppen och jobbar för aftonbladet. Ni uppmuntrar och försvarar de som använder våld och hot som arbetsmetoder. Det är ni som skapar en situation där vänsterextremister använder precis samma hot och våld mot nationalister som du nu snyftar om när du utsätts för själv. Men skillnaden är att vi har inga säkerhetschefer som varnar oss för hot. Vi har ingen arbetsgivare som betalar säkerhetsfönster när vänsterextremister kastar sten på dem. Vi har bara oss själva att lita på. Oss själva och andra nationalister.

I dina tidigare artiklar kallas vi arga, vita män. Det stämmer rätt bra, vi är arga. Vi är arga och trötta på dina artiklar. Jag förstår dem som uttrycker sin frustration bland kommentarerna på olika nyhetssidor. Men även om jag förstår dem så håller jag inte med om att det är ett bra sätt att försöka få stopp på dig genom hot eller telefontrakasserier. Sånt biter knappast på dig. Men liksom nästan alla människor har du räkningar att betala varje månad och utan ett arbete så blir det svårt. 

Jag har slutat läsa aftonbladet och jag försöker få andra att sluta också. Jag ska börja att skriva till de som annonserar hos er och ifrågasätta om de verkligen vill bli förknippade med skitartiklar som dina. Jag vet att det går sämre och sämre för er och andra tidningar och det är oerhört glädjande. Att ni ska gå i konkurs och du ska bli uppsagd är mitt mål. Det skulle vara den bästa förnedringen av dig.

Jag hoppas att de som läser min blogg också vill hjälpa till med att göra dig och Jan Helin arbetslösa. 

God jul allihop!

56/56 + 2... Another fucking day in paradise...

Hopp och förtvivlan...

I den här branschen så är det inte alltid så lätt att bara gå hem när arbetspasset är färdigt. Det är inget 9-5 jobb där man bara kan säga tack och hej när dagen är slut. Man har tur om man kommer hem i tid...

Jag har inte tur. Skulle mönstrat av idag men aprikanerna är inte snabba på pappersarbete. På måndag ryktas det att helikoptern kommer men jag är skeptisk. Aprikanerna jobbar inte på helgen så jag misstänker att papperna knappast är färdiga på måndag. Jag har inga förhoppningar längre. För varje helikoter jag ser som lyfter från riggen så blir jag bittrare och bittrare...

Kursen jag skulle börjat på måndag missar jag ändå. 22 125 spänn skulle den kostat mig men det får bolaget stå för nu och de har lovat att betala en ny kurs åt mig innan jag ska ombord nästa gång. Allt löser sig och solbränd blir jag i väntan på min helikopter...

En sjöman kommer när han kan och går när han vill. 

I Aprika går det långsamt...

Vilken underbar dag.

Helgen har varit grå. Alla dagar är grå ombord egentligen. Man jobbar 12 timmar lördagar och söndagar också så ibland är det svårt att hålla reda på vilken dag det egentligen är. Tur att man har skeppsdagboken att dubbelkolla i. Vädret har varit mulet sedan i torsdags med små glimtar av solen. Det är ändå 27 grader varmt så man kan inte klaga på att man fryser.

Idag hade vi brandövning med riggen igen. Det var lugnt och behagligt den här gången. Vi stannade utanför säkerhetszonen och var standby som resten av dagen. Det var ännu en 6 timmars vakt på bryggan med kaffedrickande och småpratande. Man lär sig ha tålamod i supplybranschen iaf. 

Veckorutiner och månadsrutiner måste göras även om inte solen skiner. FRB:n är inventerad, däverten kollad och vajern smord. Resten av sakerna på min lista tar jag imorgon. I Aprika går det långsamt...