söndag 20 januari 2013

En helt vanlig påmönstringsresa...



Vilken underbar dag.

Den här påmönstringsresan verkar bli lika lång som den förra. Resan från Kalmar via Arlanda och Frankfurt till Luanda gick smärtfritt om än 10 minuter försenad. Men sen började kaoset igen...

 Det tog mer än en timme att ta sig igenom tull och imigrationsmyndigheten. Över 200 resenärer står i kön som rör sig i snigeltakt. Av de 12 kontrollanterna från imigrationsmyndigheten så var tre på plats medan de nio andra sitter och dricker kaffe precis bredvid. Temperaturen i vänthallen är 28 grader och svetten rinner av mig. Men så är det i Angola...

När det blir min tur så ögnar kontrollanten igenom mitt pass och knappar lite i datorn innan han släpper förbi mig till nästa kontroll som gäller min gulafebern vaccinering. Det tar ytterligare en stund innan jag kan plocka upp mitt bagage och bli stoppad av tullen. De är väldigt nyfikna på min väska med saker som kontoret skickat med till båten. Mycket konstiga frågor, på portugisiska mestadels, och jag försöker svara på engelska men det är uppenbart att de inte fattar vad jag säger så jag återgår till svenska istället. Efter en stunds rotande ger de upp och vinkar förbi mig. Det hela har tagit mig mer än en timme och nu ska jag försöka hitta bolagets agent här nere.

När jag väl hittar agenten så är det första han säger att jag skulle kommit redan igår. Jag förklarar att det ska jag inte alls ha gjort och att det ska vara en helikopter bokad åt mig idag. Han fixar en transport åt mig till helikopterterminalen där nästa agent möter mig och förklarar att  incheckningen stängde för en halvtimme sedan. Jag får sitta i vänthallen en timme medan han tar reda på om det går fler helikoptrar till den riggen jag ska landa på idag.

Givetvis gör det inte det, utan det blir ännu en timmes väntande innan jag blir körd till ett hotell i väntan på en ny helikopter. Bilresan går genom leriga gator med en svag antydan till asfalt och kantade av plåtskjul. I På flera ställen längs vägen ser jag beväpnade soldater. Väl framme vid hotellet är ett vagt ”imorgon” det enda beskedet jag får när jag frågar när de ska hämta mig. På hotellet, tar jag en dusch, kollar mailen och somnar. Luanda är inte en stad som jag är sugen på att gå ut i kvällstid... 

Jag väcks kl 6 av att det bankar på dörren. Utcheckningsdags förklaras det på dålig engelska. Utanför receptionen väntar min transport till flygplatsen. Det är redan 25 grader varmt och minibussen hoppar och skakar längs samma gropiga gator som igår.
 
Väl framme vid incheckningsdisken så finns givetvis inte mitt namn med på passagerarlisten till den riggen jag var bokad till igår. Det finns inte med på någon lista alls tydligen. Agenten ringer sin chef, som ringer sin chef, som ringer någon annan, som de bakom disken får prata med och som till sist får förklara för mig att de ordnat en plats åt mig på helikoptern till en annan rigg. Varför får jag ingen förklaring på utan bara order om att skynda mig till helikoptern för att det är dags att gå ombord. Jag har inget annat val än att ta helikoptern.

Flygresan tar bara 45 minuter. Det går bra och väl framme på riggen så försöker de ordna en speedbåt som ska ta mig till Puman. Jag landade här vid 10 och kl 22, efter 12 timmars väntande på en soffa i Tvrummet får jag besked om att min speedbåt äntligen är här. 

Jag hinner gå ombord och spänna fast mig när besked kommer över radion att det är inställt och jag får vackert klättra tillbaka ombord på riggen utan någon närmare förklaring. Nu får jag iaf en hytt att spendera natten i och fortsätta att vänta på en ny speedbåt. 

Min skjuts dyker upp kl 8 på morgonen men det blir bara en del av vägen. Den tar mig bara till ett borrfartyg där jag får invänta ytterligare en annan speedbåt. Svetten rinner av mig men väntan här blir inte längre än en halvtimme. Klockan hinner bli 11 innan jag äntligen stiger ombord på min efterlängtade Puma. Det kännes underbart att vara hemma igen.

Det enda som är bra med Aprika är fan vädret...

1 kommentar:

Kommentera gärna om ni vill.