En helt vanlig påmönstringsresa...

Vilken underbar dag.

Den här påmönstringsresan verkar bli lika lång som den förra. Resan från Kalmar via Arlanda och Frankfurt till Luanda gick smärtfritt om än 10 minuter försenad. Men sen började kaoset igen...

 Det tog mer än en timme att ta sig igenom tull och imigrationsmyndigheten. Över 200 resenärer står i kön som rör sig i snigeltakt. Av de 12 kontrollanterna från imigrationsmyndigheten så var tre på plats medan de nio andra sitter och dricker kaffe precis bredvid. Temperaturen i vänthallen är 28 grader och svetten rinner av mig. Men så är det i Angola...

När det blir min tur så ögnar kontrollanten igenom mitt pass och knappar lite i datorn innan han släpper förbi mig till nästa kontroll som gäller min gulafebern vaccinering. Det tar ytterligare en stund innan jag kan plocka upp mitt bagage och bli stoppad av tullen. De är väldigt nyfikna på min väska med saker som kontoret skickat med till båten. Mycket konstiga frågor, på portugisiska mestadels, och jag försöker svara på engelska men det är uppenbart att de inte fattar vad jag säger så jag återgår till svenska istället. Efter en stunds rotande ger de upp och vinkar förbi mig. Det hela har tagit mig mer än en timme och nu ska jag försöka hitta bolagets agent här nere.

När jag väl hittar agenten så är det första han säger att jag skulle kommit redan igår. Jag förklarar att det ska jag inte alls ha gjort och att det ska vara en helikopter bokad åt mig idag. Han fixar en transport åt mig till helikopterterminalen där nästa agent möter mig och förklarar att  incheckningen stängde för en halvtimme sedan. Jag får sitta i vänthallen en timme medan han tar reda på om det går fler helikoptrar till den riggen jag ska landa på idag.

Givetvis gör det inte det, utan det blir ännu en timmes väntande innan jag blir körd till ett hotell i väntan på en ny helikopter. Bilresan går genom leriga gator med en svag antydan till asfalt och kantade av plåtskjul. I På flera ställen längs vägen ser jag beväpnade soldater. Väl framme vid hotellet är ett vagt ”imorgon” det enda beskedet jag får när jag frågar när de ska hämta mig. På hotellet, tar jag en dusch, kollar mailen och somnar. Luanda är inte en stad som jag är sugen på att gå ut i kvällstid... 

Jag väcks kl 6 av att det bankar på dörren. Utcheckningsdags förklaras det på dålig engelska. Utanför receptionen väntar min transport till flygplatsen. Det är redan 25 grader varmt och minibussen hoppar och skakar längs samma gropiga gator som igår.

 

Väl framme vid incheckningsdisken så finns givetvis inte mitt namn med på passagerarlisten till den riggen jag var bokad till igår. Det finns inte med på någon lista alls tydligen. Agenten ringer sin chef, som ringer sin chef, som ringer någon annan, som de bakom disken får prata med och som till sist får förklara för mig att de ordnat en plats åt mig på helikoptern till en annan rigg. Varför får jag ingen förklaring på utan bara order om att skynda mig till helikoptern för att det är dags att gå ombord. Jag har inget annat val än att ta helikoptern.

Flygresan tar bara 45 minuter. Det går bra och väl framme på riggen så försöker de ordna en speedbåt som ska ta mig till Puman. Jag landade här vid 10 och kl 22, efter 12 timmars väntande på en soffa i Tvrummet får jag besked om att min speedbåt äntligen är här. 

Jag hinner gå ombord och spänna fast mig när besked kommer över radion att det är inställt och jag får vackert klättra tillbaka ombord på riggen utan någon närmare förklaring. Nu får jag iaf en hytt att spendera natten i och fortsätta att vänta på en ny speedbåt. 

Min skjuts dyker upp kl 8 på morgonen men det blir bara en del av vägen. Den tar mig bara till ett borrfartyg där jag får invänta ytterligare en annan speedbåt. Svetten rinner av mig men väntan här blir inte längre än en halvtimme. Klockan hinner bli 11 innan jag äntligen stiger ombord på min efterlängtade Puma. Det kännes underbart att vara hemma igen.

Det enda som är bra med Aprika är fan vädret...

På äventyr i Aprika...

Vilken underbar dag.

Väckning vid 05:30 i lördags morse för utcheckning och transport till flygplatsen tillsammans med chiefen och trikaren. På flygplatsen var det lika varmt och fuktigt som när jag landade i onsdags. Kön till helikopterincheckningen tog nästan en timme och när vi väl kom fram så fanns inte våra namn med på deras lista. 

Efter ett telefonsamtal till agenten så fick ändå jag och chiefen åka med men trikaren fick vänta tills på måndag. När min väska skulle vägas så hade jag nästen 5 kilo för mycket och negern bakom disken suckar så djupt att det hörs i hela incheckningshallen. Jag får dumpa en del av mina saker med trikaren så han förhoppningsvis kan ta med det på måndag. Skeppsposten som jag har släpat på hela vägen från Sverige, mina böcker och mina arbetsskor lämnas i hans förvar...

Genom säkerhetskontrollen går det bra. De tittar knappt på mitt visum som skulle vara så jävla viktigt. I loungen bjudes det på den minsta koppen kaffe jag någonsin sett och efter en näst intill endlös väntan och säkerhetsgenomgång så kunde vi äntligen gå ombord på helikoptern...

Spänd av förväntan sitter man fastspänd och med hörselskydden på och väntar på att lyfta. Motorerna tjuter och propeller snurrar när piloten meddelar i högtalarna att de har problem med ena motorn och alla måste stiga av igen. Vilket jävla antiklimax. Så tillbaka till vänthallen igen utan något besked om när eller hur vi kommer att få flyga. Chiefen är iaf munter. ”Its atleast another night or two at the hotel. There´s no choppers flying on Sundays!” säger han på sin skottska och ler brett.

Efter en timme får vi besked om att de ordant en ny helikopter och den här gången går det bättre. Flygresan tar 45 minuter tills första stoppet som är ett borrfartyg. Där får vi vänta en halvtimme medan helikoptern tankas och de nya passagerarna stiger ombord. En ny flygtur på 15 minuter till innan vi båda får gå av på bostadsriggen Lancelot. Lancelot ligger bredvid riggen Girassol och hyser bostäder för en stor del av som arbetar på oljefältet. Vi får veta att Jaguar ligger borta vid en av bojarna på jobb och att vi kommer att bli hämtade med en surfer (liten arbetsbåt) om en timme. Tills dess är vi välkommna att äta lunch i mässen om vi vill.  Maten är inte så illa ändå. Någon slags överkokt köttgryta och pasta. Tillslut blir klockan 15 och vi åker med  surfern mot Jaguaren. Efter fyra och ett halvt dygn är jag snart ombord...

Hon är ung och fin. Knappt ett år gammal och tahiländska precis som hennes två systrar. Folket ombord verkar bra. Britter, burmeser, filipinare och ett par andra nationaliteter. Skepparen förklarar att jag bara kommer att vara här ett par dagar innan jag ska vidare till Puman. Lite strul med avlösningarna är inget ovanligt tydligen. 12-6 vakten får jag gå tills dess. Åhh... Och internet fungerar föresten inte sedan ett par veckor tillbaka tillägger han. 

Vilken underbar dag... Jag hoppas iaf att trikarn hinner dyka upp innan dess med sakerna som jag tvingades att lämna. Tills dess så blir det här mitt hem under mina äventyr i Aprika. Inlägget dyker upp på bloggen när jag får tillgång till internet...

Arlanda, Cairo, Addis Abada, Luanda...

Vilken underbar dag.

Först 10 timmars väntetid mellan flighterna på Arlanda, sedan mellanlandning i Cairo och byta flyg i Addis Abada innan man är framme i Luanda. Det är 28 grader i skuggan, luftfuktigheten är som att gå igenom en vattenspridare och flygplatsens luftkonditionering är obefintlig. Åkte hemifrån 20 över 9 och var framme halv 2 dagen efter...

Eller ja, framme och framme kanske man inte skulle säga. Chauffören som hämtade mig på flygplatsen körde mig till ett hotell för det stod på hans lista. Engelska verkade inte vara hans starka sida. Inte bilkörning för den delen heller.  Bolagets agent här hade iaf bokat ett rum åt mig men jag fick ingen information om hur länge eller varför jag skulle bo här.

Efter en efterlängtad dusch och en liter vatten så fick slutligen tag på agenten efter några timmar och fick besked att det blivit lite ändringar. Inte helt oväntat kanske med tanke på hur den här påmönstringen varit hittills. Jag ska inte till Puman längre utan till Jaguaren. Och jag ska flyga dit så fort de hittar en ledig helikoptter. Det är tur att mitt visum räcker i 7 dagar sa agenten...

Hotellet är inte så illa men kontrasterna till staden utanför är väldigt stora. Luftkonditionering, restaurangen som ligger på 6:e våningen med utsikt mot hamnen och internet på rummet är saker som gör att jag nog kan stå ut här tills helikoptern blir ledig. Slummstaden vi körde igenom på vägen hit från flygplatsen förstärker verkligen bilden man har av Afrika. Lerhyddor, plåtskjul, ungar som leker på gatan, skrotbilar, försäljare som sitter i gjyttjan på det som skulle kunna tänkas vara trottoaren med sina varor på en filt framför, kvinnor som bär runt på krukor på huvudet, etc...

Jag tror att jag stannar på hotellet. Det här känns faktiskt inte riktigt som rätt ställe att turista. 

Vägen till frihet...

Vilken underbar dag.

Vägen till frihet ligger frusen. Två dygn i isen nu. Ymer försöker hjälpa oss ut till öppnare vatten. Det tar sin tid. Vi har fått ett nytt schema också. Det blir Lubeck på lördag morgon. Nästa vecka så ska vi bara gå till Holmsund och Husum. Förhoppningsvis är isen tunnare där. Men med vår vanliga tur så är det nog samma som här eller värre.

Vi får med all säkerhet en underbar jävla vecka. En vecka med stress, förseningar, is, minusgrader och den vanliga cirkusen. Blev "erbjuden" att representera företaget på sjöbefälsskolans branchdagar i april. Men något extra betalt skulle man inte få.

He he... Det hade varit kul att tacka ja och gå dit och ge dem vad de betalar för. Stå och hänga bakom bordet i slitna jeans och en svettig T-shirt. Förklara för sistaårs eleverna hur det stryks i beställningslistor, hur vinterkläder inte kommer, hur avmönstrings resor "inte kan bokas" utan man får lägga ut för dem själv.



Dagens citat: av Oscar Wilde. "En åsikt är inte nödvändigtvis riktig bara för att någon är villig att dö för den."