Att leva ombord. De första 10 dagarna...

Vilken underbar dag. 

10 dagar avklarade och bara 46 dagar kvar ombord innan jag ska hem till kylan igen. Här söder om ekvatorn har våren precis börjat. Idag är det 28 grader varmt och lite mulet. Jag jobbar i shorts och t-shirt. Det är ju inte precis så att man längtar hem ännu. I december när det är högsommar här kommer det nog inte att vara lika roligt med värmen men det slipper jag förhoppningsvis. 

Börjar komma in i rutinerna nu med alla checklistor och det vanliga styrmansjobbet. Båtkörningen, sjökortsrättningar, kontolera säkerhetsutrustningen, osv...  Det är inte lätt att komma till en ny båt men jag börjar bli rätt van vid det. 

Hytten jag har är inte så illa. Det är nog den minsta styrmanshytten jag haft sedan jag var på Tidan men man sover ju bara där ändå. En skön säng, TV och internet finns och vad kan man mer begära? Gymmet nere under backen innefattar en maskin, en bänk och en sandsäck. Det duger för mig.

Maten ombord är bättre än jag väntade mig. Jag har seglat med filipinska kockar förr och det var inte en rolig upplevelse... Kockjävlen här ombord är bra. Västerländsk mat och 3 olika rätter att välja på till både lunch och middag. Bakar gör  han också så det blir nog svårt att lyckas få rutor på magen under den här törnen. 

Idag fick vi jaga bort fiskare som körde runt riggen vi vaktar. Negrerna pratade ingen engelska och ingen här ombord pratar portugisiska så det var en liten utmaning men till slut verkade de fatta vinken... 

På äventyr i Aprika...

Vilken underbar dag.

Väckning vid 05:30 i lördags morse för utcheckning och transport till flygplatsen tillsammans med chiefen och trikaren. På flygplatsen var det lika varmt och fuktigt som när jag landade i onsdags. Kön till helikopterincheckningen tog nästan en timme och när vi väl kom fram så fanns inte våra namn med på deras lista. 

Efter ett telefonsamtal till agenten så fick ändå jag och chiefen åka med men trikaren fick vänta tills på måndag. När min väska skulle vägas så hade jag nästen 5 kilo för mycket och negern bakom disken suckar så djupt att det hörs i hela incheckningshallen. Jag får dumpa en del av mina saker med trikaren så han förhoppningsvis kan ta med det på måndag. Skeppsposten som jag har släpat på hela vägen från Sverige, mina böcker och mina arbetsskor lämnas i hans förvar...

Genom säkerhetskontrollen går det bra. De tittar knappt på mitt visum som skulle vara så jävla viktigt. I loungen bjudes det på den minsta koppen kaffe jag någonsin sett och efter en näst intill endlös väntan och säkerhetsgenomgång så kunde vi äntligen gå ombord på helikoptern...

Spänd av förväntan sitter man fastspänd och med hörselskydden på och väntar på att lyfta. Motorerna tjuter och propeller snurrar när piloten meddelar i högtalarna att de har problem med ena motorn och alla måste stiga av igen. Vilket jävla antiklimax. Så tillbaka till vänthallen igen utan något besked om när eller hur vi kommer att få flyga. Chiefen är iaf munter. ”Its atleast another night or two at the hotel. There´s no choppers flying on Sundays!” säger han på sin skottska och ler brett.

Efter en timme får vi besked om att de ordant en ny helikopter och den här gången går det bättre. Flygresan tar 45 minuter tills första stoppet som är ett borrfartyg. Där får vi vänta en halvtimme medan helikoptern tankas och de nya passagerarna stiger ombord. En ny flygtur på 15 minuter till innan vi båda får gå av på bostadsriggen Lancelot. Lancelot ligger bredvid riggen Girassol och hyser bostäder för en stor del av som arbetar på oljefältet. Vi får veta att Jaguar ligger borta vid en av bojarna på jobb och att vi kommer att bli hämtade med en surfer (liten arbetsbåt) om en timme. Tills dess är vi välkommna att äta lunch i mässen om vi vill.  Maten är inte så illa ändå. Någon slags överkokt köttgryta och pasta. Tillslut blir klockan 15 och vi åker med  surfern mot Jaguaren. Efter fyra och ett halvt dygn är jag snart ombord...

Hon är ung och fin. Knappt ett år gammal och tahiländska precis som hennes två systrar. Folket ombord verkar bra. Britter, burmeser, filipinare och ett par andra nationaliteter. Skepparen förklarar att jag bara kommer att vara här ett par dagar innan jag ska vidare till Puman. Lite strul med avlösningarna är inget ovanligt tydligen. 12-6 vakten får jag gå tills dess. Åhh... Och internet fungerar föresten inte sedan ett par veckor tillbaka tillägger han. 

Vilken underbar dag... Jag hoppas iaf att trikarn hinner dyka upp innan dess med sakerna som jag tvingades att lämna. Tills dess så blir det här mitt hem under mina äventyr i Aprika. Inlägget dyker upp på bloggen när jag får tillgång till internet...

Nya båtar och nya hav...

Vilken underbar dag!

Är förkyld, har feber och ont i huvudet. Men sånt spelar ingen roll. Det är ändå 12 timmars arbete som gäller idag. Vi ligger i Lübeck nu och lastar. Vi har bunkrat olja, vatten och proviant här idag också. Så nu klarar vi en sväng till uppe i isen. Har jag tur så får jag byta båt snart. Är lagom trött på det här dårhuset och på att frysa hela tiden. Men vi får väl se hur det blir. Jag hoppas det iaf. Det blir annorlunda, på både gott och ont.

Bilden är tagen förrförra sommaren. En av matroserna badar i poolen. Fan vad jag längtar tillbaka dit. Men snart kan det vara dags för sånt igen. Det är lite varmare i Tunis än här just nu.



Dagens citat: På tal om ingenting alls så utbrister min kamrat F.
-"Ditt djävulska rövmongo!"