En helt underbar dag fylld med spänning! Eller
kanske inte...
Vaknar av fartygslarmet. Kolsvart i hytten och
jag snubblar över skrivbordsstolen på väg till lampknappen. Sliter på kläderna
och springer till samlingsstationen. Idag har vi brandövning,
livräddningsövning och livflotteövning. Härligare sätt att vakna upp på finns
knappast...
Resten av dagen blir lugn iaf. Det är skönt
att få sitta med en kopp kaffe och sakta gunga i de långa dyningarna som rullar
in söderifrån. Rakt söderut är det bara hav ända tills sydpolens is tar vid. Vi
ligger kvar vid riggen SE och det kommer vi nog att göra ett par dagar till.
Ska försöka gå ner till gymmet varannan dag
har jag bestämt. Jag har faktiskt ett vad att vinna...
Skrev ett blogginlägg som inte blev riktigt
vad jag täkt. Får se om det någonsin blir publicerat. Tills dess får ni nöja er
med det vanliga uppdateringarna. För övrigt så börjar jag tänka på engelska...
Lite hjärntvättad har jag nog hunnit bli på 2 veckor.
Har man lite fritid ombord så kan man ju
alltid fiska. Vi fick en liten på 38 kilo som hamnade i byssans frys. I dag har
vi lossat cement till SE och jag fick en bild på när de blåser ur sina linor
efteråt. Fick även en bild på när de tar emot helikoptern.
10 dagar avklarade och bara 46 dagar kvar ombord innan jag
ska hem till kylan igen. Här söder om ekvatorn har våren precis börjat. Idag är
det 28 grader varmt och lite mulet. Jag jobbar i shorts och t-shirt. Det är ju inte
precis så att man längtar hem ännu. I december när det är högsommar här kommer
det nog inte att vara lika roligt med värmen men det slipper jag
förhoppningsvis.
Börjar komma in i rutinerna nu med alla checklistor och det
vanliga styrmansjobbet. Båtkörningen, sjökortsrättningar, kontolera
säkerhetsutrustningen, osv...Det är
inte lätt att komma till en ny båt men jag börjar bli rätt van vid det.
Hytten jag har är inte så illa. Det är nog den minsta
styrmanshytten jag haft sedan jag var på Tidan men man sover ju bara där ändå.
En skön säng, TV och internet finns och vad kan man mer begära? Gymmet nere
under backen innefattar en maskin, en bänk och en sandsäck. Det duger för mig.
Maten ombord är bättre än jag väntade mig. Jag har seglat
med filipinska kockar förr och det var inte en rolig upplevelse... Kockjävlen här
ombord är bra. Västerländsk mat och 3 olika rätter att välja på till både lunch
och middag. Bakar görhan också så det
blir nog svårt att lyckas få rutor på magen under den här törnen.
Idag fick vi jaga bort fiskare som körde runt riggen vi
vaktar. Negrerna pratade ingen engelska och ingen här ombord pratar
portugisiska så det var en liten utmaning men till slut verkade de fatta vinken...
Jag har hittat mig en riktig puma. Jag trivs med henne. Inte
lika ung som Jaguaren men har desto mer rutin.She dosen´t fuck me over som överstyrman säger.
Vi ligger som supplybåt till en borr-rigg just nu. Idag har
vi bunkrat dem med både vatten och diesel . Rör och containrar blir det nästa
vecka. Det är spännande båtkörning men lite långtråkigt samtidigt. Att vara med
när de lyfter upp saker med kranen är lite mer att göra än att bara sitta och
titta på en slang.
Vädret är fint och vi hade 31 grader vid lunchtid. Det är
inte så illa att sitta på bryggan med aircondition då...
Det blev 6 dagar med Jaguaren totalt innan det
var dags att åka till min Puma. Att packa väskan en gång om dagen för att man
trodde att det skulle ske men inte blev av var rätt frustrerande men så är det
tydligen i Aprika. Strunt samma, jag gillar Jaguaren. Det var nog något av det
mest spännande jag gjort på länge.
I vanliga fall så brukar man försöka hålla sig
så långt från bojar och riggar man kan när man kör båt men här är det tvärt om.
Jaguaren ligger som supplybåt vid en boj som ska fixas och målas. 18 aprikaner
jobbar på den med att sätta upp byggnadsställningar men det går jävligt sakta.
De måste ha rekryterats bland kommunalarbetarna för det är 5 som jobbar och
resten står och tittar på... Själv tittar jag på en datorskärm och ibland på de
valar och delfiner som plaskar runt i närheten.
Ett par gånger om dagen går vi in till bojen
för att lasta över lite utrustning och ibland går vi bort till bostadsriggen
Lancelot för att hämta eller lämna annan utrustning. Men största delen av tiden
ligger vi och väntar på något att göra. Det är mycket tid att läsa, prata och
lära sig jobbet. Aprikanerna jobbar mellan 06-18 och efter det så håller vi oss
på lite längre avstånd från bojen.
Besättningen
är kanonbra och jag får köra en massa båt i DP mode. I övrigt så håller maten
på att ta slut ombord, trots ihärdigt fiskande av filipinarna, och det var
strul med att få den nya provianten levererad så det ska bli skönt att få åka
vidare till Puman.
Väckning vid 05:30 i lördags morse för
utcheckning och transport till flygplatsen tillsammans med chiefen och
trikaren. På flygplatsen var det lika varmt och fuktigt som när jag landade i
onsdags. Kön till helikopterincheckningen tog nästan en timme och när vi väl kom
fram så fanns inte våra namn med på deras lista.
Efter ett telefonsamtal till
agenten så fick ändå jag och chiefen åka med men trikaren fick vänta tills på
måndag. När min väska skulle vägas så hade jag nästen 5 kilo för mycket och
negern bakom disken suckar så djupt att det hörs i hela incheckningshallen. Jag
får dumpa en del av mina saker med trikaren så han förhoppningsvis kan ta med
det på måndag. Skeppsposten som jag har släpat på hela vägen från Sverige, mina
böcker och mina arbetsskor lämnas i hans förvar...
Genom säkerhetskontrollen går det bra. De
tittar knappt på mitt visum som skulle vara så jävla viktigt. I loungen bjudes
det på den minsta koppen kaffe jag någonsin sett och efter en näst intill
endlös väntan och säkerhetsgenomgång så kunde vi äntligen gå ombord på
helikoptern...
Spänd av förväntan sitter man fastspänd och
med hörselskydden på och väntar på att lyfta. Motorerna tjuter och propeller
snurrar när piloten meddelar i högtalarna att de har problem med ena motorn och
alla måste stiga av igen. Vilket jävla antiklimax. Så tillbaka till vänthallen
igen utan något besked om när eller hur vi kommer att få flyga. Chiefen är iaf munter. ”Its atleast
another night or two at the hotel. There´s no choppers
flying on Sundays!” säger han på sin skottska och ler brett.
Efter en timme får vi besked om att de ordant
en ny helikopter och den här gången går det bättre. Flygresan tar 45 minuter
tills första stoppet som är ett borrfartyg. Där får vi vänta en halvtimme medan
helikoptern tankas och de nya passagerarna stiger ombord. En ny flygtur på 15
minuter till innan vi båda får gå av på bostadsriggen Lancelot. Lancelot ligger
bredvid riggen Girassol och hyser bostäder för en stor del av som arbetar på
oljefältet. Vi får veta att Jaguar ligger borta vid en av bojarna på jobb och
att vi kommer att bli hämtade med en surfer (liten arbetsbåt) om en timme. Tills
dess är vi välkommna att äta lunch i mässen om vi vill. Maten är inte så illa ändå. Någon slags
överkokt köttgryta och pasta. Tillslut blir klockan 15 och vi åker med surfern mot Jaguaren. Efter fyra och ett
halvt dygn är jag snart ombord...
Hon är ung och fin. Knappt ett år gammal och tahiländska precis som hennes två systrar. Folket ombord verkar bra. Britter, burmeser, filipinare och ett par andra nationaliteter. Skepparen förklarar att jag bara kommer att vara här ett par dagar innan jag ska vidare till Puman. Lite strul med avlösningarna är inget ovanligt tydligen. 12-6 vakten får jag gå tills dess. Åhh... Och internet fungerar föresten inte sedan ett par veckor tillbaka tillägger han.
Vilken underbar dag... Jag hoppas iaf att trikarn hinner dyka upp innan dess med sakerna som jag tvingades att lämna. Tills dess så blir det här mitt hem under mina äventyr i Aprika. Inlägget dyker upp på bloggen när jag får tillgång till internet...
Först 10 timmars väntetid mellan flighterna på Arlanda,
sedan mellanlandning i Cairo och byta flyg i Addis Abada innan man är framme i
Luanda. Det är 28 grader i skuggan, luftfuktigheten är som att gå igenom en
vattenspridare och flygplatsens luftkonditionering är obefintlig. Åkte hemifrån
20 över 9 och var framme halv 2 dagen efter...
Eller ja, framme och framme kanske man inte skulle säga.
Chauffören som hämtade mig på flygplatsen körde mig till ett hotell för det
stod på hans lista. Engelska verkade inte vara hans starka sida. Inte
bilkörning för den delen heller. Bolagets
agent här hade iaf bokat ett rum åt mig men jag fick ingen information om hur
länge eller varför jag skulle bo här.
Efter en efterlängtad dusch och en liter vatten så fick
slutligen tag på agenten efter några timmar och fick besked att det blivit lite
ändringar. Inte helt oväntat kanske med tanke på hur den här påmönstringen
varit hittills. Jag ska inte till Puman längre utan till Jaguaren. Och jag ska
flyga dit så fort de hittar en ledig helikoptter. Det är tur att mitt visum
räcker i 7 dagar sa agenten...
Hotellet är inte så illa men kontrasterna till staden
utanför är väldigt stora. Luftkonditionering, restaurangen som ligger på 6:e
våningen med utsikt mot hamnen och internet på rummet är saker som gör att jag
nog kan stå ut här tills helikoptern blir ledig. Slummstaden vi körde igenom på
vägen hit från flygplatsen förstärker verkligen bilden man har av Afrika.
Lerhyddor, plåtskjul, ungar som leker på gatan, skrotbilar, försäljare som
sitter i gjyttjan på det som skulle kunna tänkas vara trottoaren med sina varor
på en filt framför, kvinnor som bär runt på krukor på huvudet, etc...
Jag tror att jag stannar på hotellet. Det här känns faktiskt
inte riktigt som rätt ställe att turista.
Jag gillar faktiskt Ingvar och hans företag. Han har visat
att man kan lyckas, att man kan hålla ett företag undan klorna från storfinansen
och att man kan slippa undan att betala allt för mycket skatt till det här
skitsamhället. Jag är rätt praktiskt lagd och större delen av mina möbler är från IKEA. Nästan allt förutom min bardisk som är ett hemmabygge nu när jag tänker efter. IKEA är just praktiskt, enkelt, billigt och funktionellt.
Jag var på IKEA i Kalmar en sväng igår med en vän innan vi
skulle åka till minnesstunden för en fallen kamrat. Min vän uppmärksammade mig
på en tavla som fanns bland många andra. Jag gillade den inte speciellt mycket.
Skumma mönster är inte riktigt min grej. Men jag undrar hur mycket skit gamle Ingvar kommer att
få för den här tavlan när PKiterna upptäcker den...
Att de gnäller på Dressman för deras klädhängare hade samma form som man kan se i mönstret ovan så kan de säkert dra igång en skitstorm med tanke på gamle Ingvars förflutna som medlem i nysvenska rörelsen...
För mig spelar det ingen roll. Varken att gubben gjort avbön för saker som ligger 70 år tillbaka i tiden eller att hans företag säljer hakkorstavlor. Jag kommer inte att köpa tavlan men jag kommer att fortsätta att besöka IKEA.
Strulet med att få ett visum gör att påmönstringsdagen
flyttas till nästa vecka. Det har både för och nackdelar för min del. Jag är
trött på att vara iland nu men samtidigt så innebär det här att jag har
möjlighet att närvara på lördag vid minnesmanifestationen för Kenny Malmberg
som mördades i Växjö 2010.
Det är en fruktansvärt tragisk men det är tyvärr ingen
helt ovanlig händelse. Kenny blev ännu en i raden av svenskar som mördats av
invandrare. Han var inte den första och inte den sista. Men Kennys öde berör
mig mer än många av de andra fallen.
Jag kan inte påstå att jag kände Kenny så väl men
jag träffade honom flera gånger under de första åren på 2000talet på nationella
tillställningar. Kenny var en rolig kille, de gånger jag träffade honom var
han alltid glad, alltid rolig, han hade alltid ett leende på läpparna. Kontrasten
mellan de minnesbilderna man hade av honom till de de bilderna som visades
under tingsrättens förhandlingar när man får se honom dödad av knivhugg i ryggen
är fruktansvärd. Jag kan utan att skämmas erkänna att jag fick tårar i ögonen
av att se det.
Att senare under rättegången få se hur Mauricio Contador
Olivera sitter och flinar fick mig att känna ett sånt bottenlöst hat. Det
kräket mördade min vän Kenny och han sitter och flinar. Jag saknar ord för vad
jag känner.
Mauricio Contador Olivera dömdes av tingsrätten i Växjö till
12 års fängelse men det var en klen tröst. När sedan hovrätten river upp domen
och friar honom helt så försvinner hela min tro på det svenska rättssystemet. I
hovrättens dom kan man läsa:
”Det finns visserligen i utredningen ett antal
omständigheter som onekligen är besvärande för Mauricio Contador Olivera. Den
tekniska utredningen visar t.ex. att Mauricio Contador Olivera haft
blodbesudlingar på sina kläder som härrör från Kenny Malmberg och dessutom att
Mauricio Contador Oliveras och Kenny Malmbergs blod fanns på Mauricio Contador
Oliveras fingrar och på en kniv i köket samt att Mauricio Contador Olivera haft
en skada i tumgreppet.”
Det kommer även fram uppgifter att Olivera haft en mobiltelefon i cellen under tiden i häktet och haft kontakt med de som skulle vittna men ändå väljer hovrätten att fria honom...
Ilska, hat, uppgivenhet är vad jag kände när jag läste om
domen men samtidigt beslutsamhet. Beslutsamhet inför att ändra vårt samhälle till det bättre.
Jag har bestämt mig för att lägga all min kraft och energi för att ändra det
systemet som utsätter vårt folk för sådant här.
Jag vill att du följer med oss
till Växjö på lördag, oavsett om du kände Kenny Malmberg eller inte. Kenny och
alla andra svenskar som mördats av folk som inte har här att göra förtjänar att
du deltar i minnesmanifestationen på lördag. Vi ska hålla deras minne levande
och vi ska se till att de får upprättelse. Vi är skyldiga dem det. Jag kommer att vara där med en fackla i handen, många av mina kamrater från Svenskarnas parti kommer att vara där och många, många andra kommer att vara där för att hedra Kennys minne.
