Den svenska sjöfartspolitiken håller helt fel kurs.

De senaste veckorna har debatten om svensk sjöfartspolitik kretsat runt den undermåliga handlingsplan som regeringen presenterade i slutet av januari. Både redarna och fackförbunden påpekar gång efter gång behovet av att införa ett tonnageskattesystem. Men regeringen lyssnar inte på det örat och förhalar återigen frågan vilket har resulterat i utflaggningar och vidare till halveringen av den svenska handelsflottan bara under de senaste åren. 

Senast den 9/2 publicerades en debattartikel i SvD signerad av SEKO Sjöfolks ordförande med ett budskap om införande av tonnagebeskattning och ”en rad andra enkla åtgärder” vilket de inte specificerar. 

Att det var länge sedan SEKO Sjöfolk värnade om de svenska sjömännen är ingen hemlighet. Sedan 1998 så har rederierna haft möjlighet att, med fackförbundens godkännande, anställa 50% av besättningarna under TAP-avtal och sedan 2010 upp till 75% på vissa fartyg. TAP-avtal  innebär att det är tillfälligt anställd personal, oftast från Filippinerna, på fraktfartyg i internationell fart. En TAP-anställd kostar rederierna omkring hälften av vad en svensk sjöman gör.

I SEKO:s debattartikel så skiftas även fokusen från att färre och färre svenskar får arbete på fartygen till att fackförbundet får mindre inflytande när inte svenska kollektivavtal längre gäller ombord (under utländsk flagg). Att de försämrade avtalen inte spelar någon roll alls för de svenska sjömännen som ändå inte får jobb ombord är rätt uppenbart.

Som motsats till regeringens handlingsplan så presenterar Sjöfartsforum, en ideell intresseförening med ca 100 företags- och organisationsmedlemmar från hela det maritima klustret, nu sin egen åtgärdsplan kallad ”Det maritima manifestet”. Till skillnad från regeringens tafatta försök till handlingsplan så är det här branschens egna önskemål om en framtida utveckling.

Det maritima manifestet tar inte enbart upp sjöfarten i sig utan hela det maritima klustret, dvs hamnar, tillverkning, service, utbildning, turism och fiske. Att sjöfarten påverkar det övriga samhället lyfts fram genom den statliga uträkningen (N2009/6627/TR) som visar att för varje tjänst ombord på ett fartyg så får 2,2 sjömän anställning och det genererar 5,28 arbetstillfällen i land. 

Men liksom facket tar upp i sin debattartikel så slår även Sjöfartsforum fast att ”en ny svensk rederibeskattning som ger grundläggande globala konkurrensmöjligheter” måste införas för att kunna skapa arbetstillfällen. De efterlyser även att ”främja grundutbildningen av sjöbefäl och säkerställa att utbildningarna håller hög kvalitet, har högt söktryck och examinerar studenter som är attraktiva på arbetsmarknaden.”  

Det maritima manifestet betonar svenska sjömäns gedigna utbildning som vår stora konkurrensfördel gentemot låglönebesättningar samtidigt som de lyfter fram sjöfartsstudenternas behov av praktik på svenska fartyg . Det vill säga de fartyg som i egenskap av dagens politik blir färre och färre för varje år. Följaktligen ökar behovet av fartyg under svensk flagg med intentionen att öka praktikplatser åt studenterna och skapa fler arbetstillfällen. 

Men ingenstans i det maritima manifestet diskuteras varken TAP-avtalen eller faktum att antalet nya jobb åt svenska sjömän måste tvingas bli dubbelt så stort till följd av att 50% av platserna upplåts åt låglönebesättningar. Fackförbundens och redarföreningens intentioner med att enbart införa en tonnageskatt medverkar på sikt till att nya arbetstillfällen skapas åt svenska sjömän men det står fast vid enbart hälften av så många som det kunde alstra.

Det finns dock ett tillvägagångssätt för att skapa en betydligt större mängd nya arbetstillfällen på kort sikt och ännu fler inom loppet av några år. Detta resultat kan uppnås genom att riva upp TAP-avtalen samt införa en tonnageskatt till de rederier som enbart väljer att anställa svenskt sjöfolk. Denna kombination av faktorer förespråkas av Svenskarnas parti (SvP) och  är en lösning som skapar arbetstillfällen åt svenska sjömän på svenskflaggade fartyg.

Rickard Pekkarinen

2:e styrman och medlem i Svenskarnas parti (SvP)

Länkar till källor:

Debattartikeln av SEKO i SvD 9/2

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/enkla-atgarder-skulle-stoppa-utflaggningen_7899280.svd

Sjöfartsforums Manifest

http://www.maritimeforum.se/uploads/files/maritimt%20manifest%20lowres,2013.pdf

Regeringens handlingsplan

http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/207453

Alldeles för lite, alldeles för sent.

Alldeles för lite, alldeles för sent.

Den 21:a januari  publicerade Näringsdepartementet regeringens handlingsplan för att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft (N.2013.01). 

Den är fylld av vackra bilder, faktafel , ironi och rent ut sagt enfaldiga förslag men den som letar efter konkreta åtgärder som skulle kunna skapa jobb för svenska sjömän blir sorgligt besviken. Handlingsplanen verkar faktiskt handla om allting annat än just hur det ska skapas nya arbetstillfällen.

Redan i inledningen slås  det fast att Sverige är en sjöfartsnation och att omkring 100 000 personer är sysselsatta inom sjöfartssektorn och alla dess omgivande företag. Av dessa 100 000 är det dock bara cirka 10 000 ombordanställda. Här nämns även att 10% av de ombordanställda har sk TAP-avtal (sid 10) vilket innebär  att de är tillfälligt anställd personal, oftast från Filippinerna,  på fraktfartyg i internationell fart. Siffran 10% bantas konstigt  nog ner till 6% bara 5 sidor senare (sid 15) där det påstås att det bara skulle vara 6% anställda under TAP-avtal. Ingen vidare förklaring ges heller. 

De första sidorna tar även upp det sjöfartsstöd  som idag finns vilket innebär att rederierna i praktiken får tillbaka den skatt  som vi ombordanställda betalar på lönen, den kostnad för sociala avgifter och pension som de själva står för. Tack vare den stora utflaggning, eller snarare den massaker på den svenskflaggade handelsflottan, som skett de senaste åren så finns det nu pengar över i statens kassakista vilka kan spenderas på att låta fartygstyper som tidigare inte var omfattade av stödet nu få del av det, som exempelvis sjömätningsfartyg eller mudderverk. Det är en god idé men det skapar inte en mängd nya jobb för svenska sjömän. 

Sedan kommer den första riktiga besvikelsen.

”Regeringen kommer  att tillsätta en utredning som ska analysera möjligheten att införa ett system med tonnageskatt i Sverige.” lyder rubriken.  Istället för ett förslag och ett beslut om införande kommer alltså ännu en utredning.  Det är en första käftsmäll på sjöfarten men inte den sista i den här handlingsplanen.

De flesta länderna i EU har tonnageskatt  för sina handelsflottor. Som jämförelse kan man ta vårt grannland Finland som införde tonnagebeskattning under förra året och sedan dess har 22 fartyg fått finskt flagg vilket i sin tur genererat i fler än 700 arbetstillfällen och det enbart under 2011 och 2012. Även en mängd nybyggen kommer att flaggas finskt när de levereras. 

Frågan om tonnageskatten är som sagt inte ny utan den har utretts tidigare. Det som är nytt är dock hur kritisk situationen faktiskt är idag. De senaste åren så har antalet svenskflaggade fartyg mer än halverats och genom att fortsätta förhala införandet av ett nytt beskattningssystem så dömer regeringen de flesta återstående fartygen att också tvingas hala sin flagg.

Nästa smäll kommer på sidan 15 i utredningen.  Här slås benen undan totalt på den som tror att handlingsplanen skulle innebära något hopp om fler jobb ombord. Rubriken lyder ”Möjlig ökad tillämpning av TAP-avtal”. Dock så väljer regeringen att inte agera mer än att kunna tänka sig att bjuda in arbetsmarknadens parter till samtal om det. 

Sedan 1998 så rederierna haft möjlighet att anställa 50% av besättningarna under TAP-avtal och sedan 2010 upp till 75% på vissa fartyg, med fackförbundens goda minne.  Att regeringen inte väljer att agera mot det här avtalet är ett svek mot svenskt sjöfolk. 

Ytterligare ett förslag listas upp som gäller att införa EU:s regelverk om inre vattenvägar. Det skulle underlätta fartygstrafiken på Vänern och Mälaren men det skapar inte en mängd nya jobb för svenskt sjöfolk. Även förbättrad infrastruktur till och från de svenska hamnarna nämns vilket är av betydelse för handeln men inte för antalet arbetstillfällen för svenskar ombord.

Sedan dyker nog den mest ironiska punkten upp i handlingsplanen. Regeringen slår sig för bröstet och lovar hela 2 250 000 kronor i bidrag till de båda svenska sjöbefälsskolornas studenter. Pengarna ska användas till resor när de ska mönstra på fartyg under utländsk flagg. 

Först driver alltså regeringen en politik som slaktar den svenska handelsflottan och sen är de storsinta nog att erbjuda sig att betala biljetten när studenterna måste hitta praktikplats hos andra staters fartyg?

I samma punkt nämns att för att få behörighet så måste man ha praktik  vilket inte riktigt är hela sanningen. Det nämns inte ett ord om den 3åriga befälsutbildning som matroser och motormän kan genomgå  vilket inte innefattar praktik då man redan arbetat till sjöss. Allt färre sökande får tyvärr just den utbildningsmöjligheten på grund av de filippinska TAP-anställda som ersätter våra svenska matroser och motormän. 

Ekvationen ”inga  svenska matroser – inga svenska styrmän – inga svenska kaptener” blir ett problem för rederierna i slutänden eftersom de i många fall fortfarande vill ha svenska seniorbefäl. Problemet blir ännu allvarligare om man ser till att utflaggningen inte ger tillräckligt med praktikplatser för de utan sjöfartserfarenhet som väljer att läsa den 4åriga utbildningen som innefattar praktik. Ekvationen ”inga  praktikplatser – inga svenska styrmän – inga svenska kaptener” blir samma problem för rederierna i slutänden. 

Regeringen har även inlett en dialog med olika myndigheter om att iordningställa praktikplatser på statliga fartyg. Vilka myndigheters fartyg det skulle vara är väldigt oklart då redan Sjöfartsverket och Försvarsmakten erbjuder praktikplatser åt elever .

Några sista punkter om att tillåta beväpnade vakter att tjänstgöra ombord på svenska fartyg i farvatten där det finns pirataktivitet, hårdare utsläppskrav i Östersjön och att upprätta övervakade ”motorvägar till sjöss” är goda förslag men det skapar som sagt inte många nya jobb för svenska sjömän. Den här ”handlingsplanen” är alldeles för lite, alldeles för sent.

Men det finns sätt för att skapa nya arbetstillfällen ombord. Genom att riva upp TAP-avtalen och införa en tonnageskatt så skulle 1000tals nya jobb skapas. Båda måste dock ske i kombination med varandra. Tonnageskatten bör ges till de rederier som är villiga att i utbyte mot den slopa TAP-avtalen och enbart anställa svenskt sjöfolk