Den svenska sjöfartspolitiken håller helt fel kurs.

De senaste veckorna har debatten om svensk sjöfartspolitik kretsat runt den undermåliga handlingsplan som regeringen presenterade i slutet av januari. Både redarna och fackförbunden påpekar gång efter gång behovet av att införa ett tonnageskattesystem. Men regeringen lyssnar inte på det örat och förhalar återigen frågan vilket har resulterat i utflaggningar och vidare till halveringen av den svenska handelsflottan bara under de senaste åren. 

Senast den 9/2 publicerades en debattartikel i SvD signerad av SEKO Sjöfolks ordförande med ett budskap om införande av tonnagebeskattning och ”en rad andra enkla åtgärder” vilket de inte specificerar. 

Att det var länge sedan SEKO Sjöfolk värnade om de svenska sjömännen är ingen hemlighet. Sedan 1998 så har rederierna haft möjlighet att, med fackförbundens godkännande, anställa 50% av besättningarna under TAP-avtal och sedan 2010 upp till 75% på vissa fartyg. TAP-avtal  innebär att det är tillfälligt anställd personal, oftast från Filippinerna, på fraktfartyg i internationell fart. En TAP-anställd kostar rederierna omkring hälften av vad en svensk sjöman gör.

I SEKO:s debattartikel så skiftas även fokusen från att färre och färre svenskar får arbete på fartygen till att fackförbundet får mindre inflytande när inte svenska kollektivavtal längre gäller ombord (under utländsk flagg). Att de försämrade avtalen inte spelar någon roll alls för de svenska sjömännen som ändå inte får jobb ombord är rätt uppenbart.

Som motsats till regeringens handlingsplan så presenterar Sjöfartsforum, en ideell intresseförening med ca 100 företags- och organisationsmedlemmar från hela det maritima klustret, nu sin egen åtgärdsplan kallad ”Det maritima manifestet”. Till skillnad från regeringens tafatta försök till handlingsplan så är det här branschens egna önskemål om en framtida utveckling.

Det maritima manifestet tar inte enbart upp sjöfarten i sig utan hela det maritima klustret, dvs hamnar, tillverkning, service, utbildning, turism och fiske. Att sjöfarten påverkar det övriga samhället lyfts fram genom den statliga uträkningen (N2009/6627/TR) som visar att för varje tjänst ombord på ett fartyg så får 2,2 sjömän anställning och det genererar 5,28 arbetstillfällen i land. 

Men liksom facket tar upp i sin debattartikel så slår även Sjöfartsforum fast att ”en ny svensk rederibeskattning som ger grundläggande globala konkurrensmöjligheter” måste införas för att kunna skapa arbetstillfällen. De efterlyser även att ”främja grundutbildningen av sjöbefäl och säkerställa att utbildningarna håller hög kvalitet, har högt söktryck och examinerar studenter som är attraktiva på arbetsmarknaden.”  

Det maritima manifestet betonar svenska sjömäns gedigna utbildning som vår stora konkurrensfördel gentemot låglönebesättningar samtidigt som de lyfter fram sjöfartsstudenternas behov av praktik på svenska fartyg . Det vill säga de fartyg som i egenskap av dagens politik blir färre och färre för varje år. Följaktligen ökar behovet av fartyg under svensk flagg med intentionen att öka praktikplatser åt studenterna och skapa fler arbetstillfällen. 

Men ingenstans i det maritima manifestet diskuteras varken TAP-avtalen eller faktum att antalet nya jobb åt svenska sjömän måste tvingas bli dubbelt så stort till följd av att 50% av platserna upplåts åt låglönebesättningar. Fackförbundens och redarföreningens intentioner med att enbart införa en tonnageskatt medverkar på sikt till att nya arbetstillfällen skapas åt svenska sjömän men det står fast vid enbart hälften av så många som det kunde alstra.

Det finns dock ett tillvägagångssätt för att skapa en betydligt större mängd nya arbetstillfällen på kort sikt och ännu fler inom loppet av några år. Detta resultat kan uppnås genom att riva upp TAP-avtalen samt införa en tonnageskatt till de rederier som enbart väljer att anställa svenskt sjöfolk. Denna kombination av faktorer förespråkas av Svenskarnas parti (SvP) och  är en lösning som skapar arbetstillfällen åt svenska sjömän på svenskflaggade fartyg.

Rickard Pekkarinen

2:e styrman och medlem i Svenskarnas parti (SvP)

Länkar till källor:

Debattartikeln av SEKO i SvD 9/2

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/enkla-atgarder-skulle-stoppa-utflaggningen_7899280.svd

Sjöfartsforums Manifest

http://www.maritimeforum.se/uploads/files/maritimt%20manifest%20lowres,2013.pdf

Regeringens handlingsplan

http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/207453

Alldeles för lite, alldeles för sent.

Alldeles för lite, alldeles för sent.

Den 21:a januari  publicerade Näringsdepartementet regeringens handlingsplan för att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft (N.2013.01). 

Den är fylld av vackra bilder, faktafel , ironi och rent ut sagt enfaldiga förslag men den som letar efter konkreta åtgärder som skulle kunna skapa jobb för svenska sjömän blir sorgligt besviken. Handlingsplanen verkar faktiskt handla om allting annat än just hur det ska skapas nya arbetstillfällen.

Redan i inledningen slås  det fast att Sverige är en sjöfartsnation och att omkring 100 000 personer är sysselsatta inom sjöfartssektorn och alla dess omgivande företag. Av dessa 100 000 är det dock bara cirka 10 000 ombordanställda. Här nämns även att 10% av de ombordanställda har sk TAP-avtal (sid 10) vilket innebär  att de är tillfälligt anställd personal, oftast från Filippinerna,  på fraktfartyg i internationell fart. Siffran 10% bantas konstigt  nog ner till 6% bara 5 sidor senare (sid 15) där det påstås att det bara skulle vara 6% anställda under TAP-avtal. Ingen vidare förklaring ges heller. 

De första sidorna tar även upp det sjöfartsstöd  som idag finns vilket innebär att rederierna i praktiken får tillbaka den skatt  som vi ombordanställda betalar på lönen, den kostnad för sociala avgifter och pension som de själva står för. Tack vare den stora utflaggning, eller snarare den massaker på den svenskflaggade handelsflottan, som skett de senaste åren så finns det nu pengar över i statens kassakista vilka kan spenderas på att låta fartygstyper som tidigare inte var omfattade av stödet nu få del av det, som exempelvis sjömätningsfartyg eller mudderverk. Det är en god idé men det skapar inte en mängd nya jobb för svenska sjömän. 

Sedan kommer den första riktiga besvikelsen.

”Regeringen kommer  att tillsätta en utredning som ska analysera möjligheten att införa ett system med tonnageskatt i Sverige.” lyder rubriken.  Istället för ett förslag och ett beslut om införande kommer alltså ännu en utredning.  Det är en första käftsmäll på sjöfarten men inte den sista i den här handlingsplanen.

De flesta länderna i EU har tonnageskatt  för sina handelsflottor. Som jämförelse kan man ta vårt grannland Finland som införde tonnagebeskattning under förra året och sedan dess har 22 fartyg fått finskt flagg vilket i sin tur genererat i fler än 700 arbetstillfällen och det enbart under 2011 och 2012. Även en mängd nybyggen kommer att flaggas finskt när de levereras. 

Frågan om tonnageskatten är som sagt inte ny utan den har utretts tidigare. Det som är nytt är dock hur kritisk situationen faktiskt är idag. De senaste åren så har antalet svenskflaggade fartyg mer än halverats och genom att fortsätta förhala införandet av ett nytt beskattningssystem så dömer regeringen de flesta återstående fartygen att också tvingas hala sin flagg.

Nästa smäll kommer på sidan 15 i utredningen.  Här slås benen undan totalt på den som tror att handlingsplanen skulle innebära något hopp om fler jobb ombord. Rubriken lyder ”Möjlig ökad tillämpning av TAP-avtal”. Dock så väljer regeringen att inte agera mer än att kunna tänka sig att bjuda in arbetsmarknadens parter till samtal om det. 

Sedan 1998 så rederierna haft möjlighet att anställa 50% av besättningarna under TAP-avtal och sedan 2010 upp till 75% på vissa fartyg, med fackförbundens goda minne.  Att regeringen inte väljer att agera mot det här avtalet är ett svek mot svenskt sjöfolk. 

Ytterligare ett förslag listas upp som gäller att införa EU:s regelverk om inre vattenvägar. Det skulle underlätta fartygstrafiken på Vänern och Mälaren men det skapar inte en mängd nya jobb för svenskt sjöfolk. Även förbättrad infrastruktur till och från de svenska hamnarna nämns vilket är av betydelse för handeln men inte för antalet arbetstillfällen för svenskar ombord.

Sedan dyker nog den mest ironiska punkten upp i handlingsplanen. Regeringen slår sig för bröstet och lovar hela 2 250 000 kronor i bidrag till de båda svenska sjöbefälsskolornas studenter. Pengarna ska användas till resor när de ska mönstra på fartyg under utländsk flagg. 

Först driver alltså regeringen en politik som slaktar den svenska handelsflottan och sen är de storsinta nog att erbjuda sig att betala biljetten när studenterna måste hitta praktikplats hos andra staters fartyg?

I samma punkt nämns att för att få behörighet så måste man ha praktik  vilket inte riktigt är hela sanningen. Det nämns inte ett ord om den 3åriga befälsutbildning som matroser och motormän kan genomgå  vilket inte innefattar praktik då man redan arbetat till sjöss. Allt färre sökande får tyvärr just den utbildningsmöjligheten på grund av de filippinska TAP-anställda som ersätter våra svenska matroser och motormän. 

Ekvationen ”inga  svenska matroser – inga svenska styrmän – inga svenska kaptener” blir ett problem för rederierna i slutänden eftersom de i många fall fortfarande vill ha svenska seniorbefäl. Problemet blir ännu allvarligare om man ser till att utflaggningen inte ger tillräckligt med praktikplatser för de utan sjöfartserfarenhet som väljer att läsa den 4åriga utbildningen som innefattar praktik. Ekvationen ”inga  praktikplatser – inga svenska styrmän – inga svenska kaptener” blir samma problem för rederierna i slutänden. 

Regeringen har även inlett en dialog med olika myndigheter om att iordningställa praktikplatser på statliga fartyg. Vilka myndigheters fartyg det skulle vara är väldigt oklart då redan Sjöfartsverket och Försvarsmakten erbjuder praktikplatser åt elever .

Några sista punkter om att tillåta beväpnade vakter att tjänstgöra ombord på svenska fartyg i farvatten där det finns pirataktivitet, hårdare utsläppskrav i Östersjön och att upprätta övervakade ”motorvägar till sjöss” är goda förslag men det skapar som sagt inte många nya jobb för svenska sjömän. Den här ”handlingsplanen” är alldeles för lite, alldeles för sent.

Men det finns sätt för att skapa nya arbetstillfällen ombord. Genom att riva upp TAP-avtalen och införa en tonnageskatt så skulle 1000tals nya jobb skapas. Båda måste dock ske i kombination med varandra. Tonnageskatten bör ges till de rederier som är villiga att i utbyte mot den slopa TAP-avtalen och enbart anställa svenskt sjöfolk

En helt vanlig påmönstringsresa...

Vilken underbar dag.

Den här påmönstringsresan verkar bli lika lång som den förra. Resan från Kalmar via Arlanda och Frankfurt till Luanda gick smärtfritt om än 10 minuter försenad. Men sen började kaoset igen...

 Det tog mer än en timme att ta sig igenom tull och imigrationsmyndigheten. Över 200 resenärer står i kön som rör sig i snigeltakt. Av de 12 kontrollanterna från imigrationsmyndigheten så var tre på plats medan de nio andra sitter och dricker kaffe precis bredvid. Temperaturen i vänthallen är 28 grader och svetten rinner av mig. Men så är det i Angola...

När det blir min tur så ögnar kontrollanten igenom mitt pass och knappar lite i datorn innan han släpper förbi mig till nästa kontroll som gäller min gulafebern vaccinering. Det tar ytterligare en stund innan jag kan plocka upp mitt bagage och bli stoppad av tullen. De är väldigt nyfikna på min väska med saker som kontoret skickat med till båten. Mycket konstiga frågor, på portugisiska mestadels, och jag försöker svara på engelska men det är uppenbart att de inte fattar vad jag säger så jag återgår till svenska istället. Efter en stunds rotande ger de upp och vinkar förbi mig. Det hela har tagit mig mer än en timme och nu ska jag försöka hitta bolagets agent här nere.

När jag väl hittar agenten så är det första han säger att jag skulle kommit redan igår. Jag förklarar att det ska jag inte alls ha gjort och att det ska vara en helikopter bokad åt mig idag. Han fixar en transport åt mig till helikopterterminalen där nästa agent möter mig och förklarar att  incheckningen stängde för en halvtimme sedan. Jag får sitta i vänthallen en timme medan han tar reda på om det går fler helikoptrar till den riggen jag ska landa på idag.

Givetvis gör det inte det, utan det blir ännu en timmes väntande innan jag blir körd till ett hotell i väntan på en ny helikopter. Bilresan går genom leriga gator med en svag antydan till asfalt och kantade av plåtskjul. I På flera ställen längs vägen ser jag beväpnade soldater. Väl framme vid hotellet är ett vagt ”imorgon” det enda beskedet jag får när jag frågar när de ska hämta mig. På hotellet, tar jag en dusch, kollar mailen och somnar. Luanda är inte en stad som jag är sugen på att gå ut i kvällstid... 

Jag väcks kl 6 av att det bankar på dörren. Utcheckningsdags förklaras det på dålig engelska. Utanför receptionen väntar min transport till flygplatsen. Det är redan 25 grader varmt och minibussen hoppar och skakar längs samma gropiga gator som igår.

 

Väl framme vid incheckningsdisken så finns givetvis inte mitt namn med på passagerarlisten till den riggen jag var bokad till igår. Det finns inte med på någon lista alls tydligen. Agenten ringer sin chef, som ringer sin chef, som ringer någon annan, som de bakom disken får prata med och som till sist får förklara för mig att de ordnat en plats åt mig på helikoptern till en annan rigg. Varför får jag ingen förklaring på utan bara order om att skynda mig till helikoptern för att det är dags att gå ombord. Jag har inget annat val än att ta helikoptern.

Flygresan tar bara 45 minuter. Det går bra och väl framme på riggen så försöker de ordna en speedbåt som ska ta mig till Puman. Jag landade här vid 10 och kl 22, efter 12 timmars väntande på en soffa i Tvrummet får jag besked om att min speedbåt äntligen är här. 

Jag hinner gå ombord och spänna fast mig när besked kommer över radion att det är inställt och jag får vackert klättra tillbaka ombord på riggen utan någon närmare förklaring. Nu får jag iaf en hytt att spendera natten i och fortsätta att vänta på en ny speedbåt. 

Min skjuts dyker upp kl 8 på morgonen men det blir bara en del av vägen. Den tar mig bara till ett borrfartyg där jag får invänta ytterligare en annan speedbåt. Svetten rinner av mig men väntan här blir inte längre än en halvtimme. Klockan hinner bli 11 innan jag äntligen stiger ombord på min efterlängtade Puma. Det kännes underbart att vara hemma igen.

Det enda som är bra med Aprika är fan vädret...

Välkommen till vår värld, Åsa Linderborg!

Vilken underbar dag.

Det var ett tag sedan jag skrev något nu. Det verkar alltid komma något mellan mig och datorn när jag hittar något att skriva om. Men nu sitter jag här. Kaffekoppen är full, Kathleen Largey på stereon och snön vräker ner utanför...

Jag läser Åsa Linderborgs snyftartikel om hur hon utsatts för hot efter sina artiklar... Mail, sms och telefonsamtal mitt i nätterna. Hot mot henne själv och hennes familj. Hur hon fått sätta in larm, nya säkerhetsfönster och hur säkerhetschefen på hennes arbete uppmanar henne att inte bo hemma på ett tag. Sånt är hemskt och det önskar jag inte någon. Men jag har bara en sak att säga. Välkommen till vår värld Åsa. Välkommen till den verklighet som många nationalister idag tvingas leva i.

Det är en verklighet som skapats av artiklar som dina och dina vänners, de gamla AFAaktivisterna som nu kallar sig researchgruppen och jobbar för aftonbladet. Ni uppmuntrar och försvarar de som använder våld och hot som arbetsmetoder. Det är ni som skapar en situation där vänsterextremister använder precis samma hot och våld mot nationalister som du nu snyftar om när du utsätts för själv. Men skillnaden är att vi har inga säkerhetschefer som varnar oss för hot. Vi har ingen arbetsgivare som betalar säkerhetsfönster när vänsterextremister kastar sten på dem. Vi har bara oss själva att lita på. Oss själva och andra nationalister.

I dina tidigare artiklar kallas vi arga, vita män. Det stämmer rätt bra, vi är arga. Vi är arga och trötta på dina artiklar. Jag förstår dem som uttrycker sin frustration bland kommentarerna på olika nyhetssidor. Men även om jag förstår dem så håller jag inte med om att det är ett bra sätt att försöka få stopp på dig genom hot eller telefontrakasserier. Sånt biter knappast på dig. Men liksom nästan alla människor har du räkningar att betala varje månad och utan ett arbete så blir det svårt. 

Jag har slutat läsa aftonbladet och jag försöker få andra att sluta också. Jag ska börja att skriva till de som annonserar hos er och ifrågasätta om de verkligen vill bli förknippade med skitartiklar som dina. Jag vet att det går sämre och sämre för er och andra tidningar och det är oerhört glädjande. Att ni ska gå i konkurs och du ska bli uppsagd är mitt mål. Det skulle vara den bästa förnedringen av dig.

Jag hoppas att de som läser min blogg också vill hjälpa till med att göra dig och Jan Helin arbetslösa. 

God jul allihop!

Svenskarnas parti sprider julglädje.

Vilken underbar dag.

I fredags så så lämnade Svenskarnas partis kommunavdelning i Kalmar in 10 julklappar till stadsmissionen för vidare utdelning till hemlösa. Det hela började som ett initiativ från ett par av medlemmarna i Kalmar men växte snabbt till att innefatta medlemmar såväl som sympatisörer och vänner.

Tanken var först att medlemmarna i lokalavdelningen skulle lägga 150 kronor var och ordna några julklappar men eftersom intresset var så stort, plus att man även fick hjälp av en egenföretagare, blev det en mycket större möjlighet att fylla paketen med fler saker. Vantar, mössa, halsduk, raggsockor, schampo och choklad ingick i varje paket. 

Att avstå från 150 kr för att skänka en annan människa julglädje var ett enkelt beslut. När jag fick höra om hur många andra som ville vara med och göra samma sak blev jag överväldigad. Jag är stolt över hur osjälviskt mina partikamrater agerar och hur godhjärtade mina vänner faktiskt är. Tack så jättemycket till alla som hjälpte till med pengar, kläder och inpackning av paketen.

En vecka på kurs...

Vilken underbar dag.

Äntligen klar med DP-simulator kursen och på väg hem från Lusekoftornas förlovade land. Nu återstår bara 180 dagars jobb ombord och en rekomendation från skepparn innan jag kan få ut mitt certifikat.

Men det har varit riktigt kul att köra båt ett par dagar och att förstå språket gick över förväntan. Hotellets spa-avdelning var är skön bonus och en stund i bastun tinade upp mig efter en turistpromenad på Trondheims gator. Att få se den månghundraåriga Nidarosdomen var faktiskt värt ett par iskalla fötter.

Första dagen på kursen blev dock en halvdag på grund av ett strömavbrott. En stor del av poängen med Dynamic Positioning är ju att man har backup system för att klara av olika typer av fel. Det känns lite ironiskt att avbryta dagen med tanke på det.

Maten kan man knappast klaga på. Varken lunchen på kurscentret eller på Hamburgarna & Milkshaken på restaurangen Graffis vilka var värda en promenad genom snön. Ibland är det svårt att bestämma sig då på onsdagen fick det bli tre efterrätter på samma gång. Marsipanbröd med choklad, chokladtårta med hallon och jordgubbar med vispgrädde...

Under torsdagen fick vi även tid att prova kransimulatorn. Att få sitta i en lyftkran på en oljerigg och titta ned på supplyfartyget var en helt ny upplevelse. Det var helt klart nyttigt att få prova på det också och man fick en större förståelse för vilka problem de kan ha med saker som ser så enkla ut från vår synvinkel.

Nu sitter jag på flygplatsen och avnjuter en öl i väntan på planet. Det blir inte raka vägen hem den här gången utan en dag eller två kommer jag att besöka en vän. Jag hoppas bara att inte söndagens kommande snöstorm sätter käppar i hjulet för min hemresa...